Här är instruktionen för "Torsdagsreflektion"

Tanken är att du var vecka skall reflektera över veckan som varit, och välja ett foto för att presentera din vecka. Det kan vara något personligt, en händelse (stor eller liten) eller något som genomsyrat hela veckan t.ex. en resa. Fotot skall självklart vara taget av dig och helst under den gångna veckan.

Solen skiner, himlen är alldeles klarblå och det är en jättehärlig marsdag. Maken sitter ute på trappan och solar sig.

Idag blir min torsdagsreflektion en fundering över min bilfobi.

Jag undrar över hur det kan vara att jag har ett så dåligt förhållande till vår bil? Jag hade ett inlägg i januari där jag berättade om hur jag drömmer att bilen kommer bort.

Nu har det dykt upp ett nytt fenomen. Flera gånger den här veckan har jag varit ute och kört i mörkret, utan att ha strålkastarna på och med ögonen stängda!! Jag förundras hela tiden över hur bra det går! Och hur kan det vara att jag inte kör i diket? Och varför krockar jag inte med andra bilar? Är jag en så enormt skicklig bilförare eller är det andra som lyckas hålla sig ur vägen för mig? Jag försöker hela tiden att öppna ögonen, men det går inte. Jag kan kisa litegrann, men ser ändå väldigt dåligt var jag kör någonstans.

Det är ju tur att det här bara händer på nätterna när det är väldigt lite trafik på vägarna!

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

~~~~~~~~ ~~~~~~~~

Den här veckan har det inte hänt så mycket som känns angeläget eller som dominerat på något sätt. Snön har nästan försvunnit och nu är det lerigt och dant ute på gården och på grusvägarna. Jag tänkte egentligen visa hur det ser ut här i min svarta kontorsstol när Grållen kommit direkt utifrån och sedan placerat sig här, men jag ska bespara er från det. Min reflektion den här veckan ska i stället handla om fenoment med den odlarglädje som många av oss "lider" av.

Här är mina små pelargonplantor som kämpar på så tappert.

Varje vår/sommar bestämmer jag mig för att nästa år, då ska jag minsann inte hålla på och driva upp en massa plantor själv! Resultatet blir ofta inte som jag tänkt mig. Odlarivern drar iväg och får mig att börja alldeles för tidigt och sen har jag en massa förvuxna och rangliga blommor.

Det sägs ju att av skadan blir man vis, men det gäller inte mig. Jag köper glatt hem jord och frön i början av februari i alla fall. Är det någon som känner igen sig? Nu har jag ledig plats i fönstret här på hallen där jag sitter vid min dator, så nästan gång jag ska på Klinte och handla ska jag köpa hem fler fröpåsar. Visst kan man så petuniefrön nu?

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

~~~~~~~~ ~~~~~~~~

Jag tänkte först sälla mig till skaran av alla som hyllar Victoria och gläds åt förlovning och kommande bröllop, men jag måste säga att det börjar stå mig upp i halsen. Hur kan det vara ett så enormt intresse för det här? Förlängda nyhetssändningar på TV som förskjuter övriga program och så tidningarnas skriverier. DN hade 16 sidor igår, som enbart handlade om det här!

Idag skiner solen så vackert och snön börjar smälta undan. Det här fotot tog jag nu på morgonen och gläds åt att snön nu börjar smälta bort igen.

Kan det vara våren som är på gång?

Förra vintern/våren började jag redovisa vårtecken redan vecka 5. Då hittade jag en liten tapper vintergäck i trädgården och sen kom vårtecknen slag i slag. Det är med andra ord nästan en månad senare i år. Men från och med nu ska jag försöka redovisa ett vårtecken varje vecka.

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

~~~~~~~~ ~~~~~~~~

Igår tog jag det här fotot och hade tänkt att veckans reflektion skulle gå ut på att jag har tillbringat alldeles för många timmar vid det här skrivbordet i stället för att vara ute och röra på mig, men det får bli en lite annan inriktning i dagens inlägg.

Jag har ett gammalt skrivbord som jag fixat till för att få det bekvämt.
Det är inte så vackert kanske, men väldigt funktionellt.
Reflektionen går ut på hur viktigt det är att inte lämna datorn på utan att ha koll på den. Jag läste en ruskig historia hos Pimli.se, som verkligen fick mig att tänka till. De hade känt en konstig brandlukt och upptäckte då att det var datorskärmen, som det rykte om. Det blev panik innan de fick loss kablarna och kunde kasta ut skärmen i snön. Hade de inte varit hemma och upptäckt det kunde hela huset brunnit ner!

Här sätter jag på datorn varje morgon och stänger av den på kvällen, så hela dagen är den på och även om jag lämnar huset. Man är ju så van vid att kunna använda datorn för information under dagen, så det är därför den alltid är på. Fortsättningsvis kommer jag att stänga av den så fort jag lämnar huset och därmed inte har den under kontroll. TV:n stänger vi alltid av med en golvkontakt så att all ström är bruten både till den och alla boxar och så kommer jag att göra med datorn också i fortsättningen.

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

~~~~~~~~ ~~~~~~~~

I början av februari fick vi ett meddelande från Gotlands Kommun att vi skulle få slamtömning någon gång mellan den 2/2 och den 20/2. Hela veckan har vi sett den där slambilen fara fram och tillbaka och varje gång har jag fått stränga order från maken att hålla utkik efter den.
- Nu kommer den när som helst och om det är nytt folk kan det ju vara svårt för dem att veta var vår brunn ligger, sa maken.
Alternativet var att sätta upp en skylt, men det tyckte jag var onödigt.
- Det är ju helt klart att jag ser när bilen kommer, försäkrade jag, inte behövs det någon skylt!
Hela den här veckan har det också pratats om att det skulle komma en massa snö här på Gotland. Maken har varit nervös för att det skulle bli så mycket snö, att det skulle bli besvärligt för slambilen att komma av vår gård, som har en lite knepig utfart.
- Inte blir det någon snö nu, sa jag i min dumhet.
Igår började det snöa litegrann. Fram mot kvällen var det ett tunt lager snö överallt, men inte verkade det att bli några större mängder.

Nog är det typiskt - I morse kom slambilen, men jag stod i duschen, så jag hörde den inte. Dessutom gjorde snön, som kom i natt, att det var så halt på gården, så när de tömt brunnen och skulle ge sig iväg spann bara hjulen och de stod där de stod. Klart att det löste sig. Tre man, en spade och lite sand under hjulen och så rullade de av gården.

Där fick jag för mina självsäkra uttalanden, jag får nog ligga lite lågt ett tag!

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

Prenumerera      

Brännved är virke som tas ut vid olika skogsbruksåtgärder, som gallring och slutavverkning. Detta virke är oftast av en lägre kvalitet, som inte efterfrågas av skogsindustrin. Detta virke lämpar sig därför väl för husbehovseldning. - Så kan man läsa i Wikipedia och min torsdagsreflektion handlar om just ved.

Här kommer det in en ny pall ved. När den kommit på plats
är det bara att öppna fönstret och plocka in veden.

Ved och vedeldningen är något som dominerar i vår tillvaro just nu, eller åtminstone i makens. Jag njuter mest av den goda värmen som kommer från elementen, men Åke har nästan heltid med att skaffa hem ved, kapa, klyva, stapla i pallar, köra in pallar på lager, köra ut pallar från lager, köra in pallar i vedskjulet vid huset, plocka in ved och så elda och sköta pannan så att det blir lagom temperatur inomhus. Det spelar ingen roll hur kallt och otäckt vädret är därute, här inne har vi det varmt och gott.

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

Prenumerera      

I dag är maken på väg till återvinningsgården i Klintehamn med det här lasset:

Dator, videobandspelare, satelitmottagare, TV och annat smått och gott.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur utvecklingen rasat iväg sedan jag var ung. Ungdomarna i dag har nog svårt att förstå hur man kunde klara sig utan TV, men det gick ju alldeles utmärkt. Hemma samlades vi runt radion på kvällarna och det var stort nog att få höra Hyland och Karusellen på lördagskvällarna och lyssna på spännande uppläsningar och radioteaterföreställningar.

I slutet av 50-talet kom så de första TV-apparaterna till Klintehamn. Det var "Wibergs Värdshus", som skaffade en av de första, och dit kunde man gå och titta på en snöig och brusande bild, där det då och då skymtade fram ett ansikte. Och så hade "Westbergs" TV. De hade stora fönster ut åt vägen och TV:n var placerad så att man kunde stå ute på gatan och titta. Tala om fönstertittare, men det fanns många av den sorten i Klintehamn på den tiden.

1962 fick vi vår första TV. Vi hade en släkting som skulle flytta till fastlandet och han tyckte inte att det var någon idé att ta med TV:n, så då fick vi överta den. Den var inbyggd i ett skåp och när den inte användes stängdes dörrarna till om glasrutan.

Sen den tiden har det passerat ett antal TV-apparater, för att inte tala om alla andra tekniska prylar. Jag hoppas att jag får vara med ett tag till, för jag är väldigt nyfiken på hur tekniken kommer att utvecklas i framtiden. Hur platta kan TV-apparaterna bli, hur små kan datorerna bli och hur mycket kommer man att kunna göra med sin mobiltelefon?

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

Prenumerera            

... och drypande vått är det ute just nu och så har det varit mer eller mindre hela veckan.
Nu längtar jag efter solen! Det får gärna vara lite snö och kallt, för det här blöta och gråa vädret gillar jag inte.

Men i dag hörde jag talgoxens vårflöjtande, så det finns hopp!

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

Prenumerera            

Fotot taget från Visby lasaretts restaurang igår eftermiddag

Sedan någon vecka har en kallelse till mammografi stått och tittat på mig. Jag var kallad till den 21 januari, men hade en känsla av att jag hade något inbokat just den dagen. I måndags kollade jag när jag ska på Kupan nästa gång och minsann, det var just den 21 januari. Så igår ringde jag för att boka om min tid vid lasarettet. Det gick alldeles utmärkt och om jag kunde komma in ganska omgående var det ännu bättre. Så det var bara att duscha, sätta på sig rena kläder och så fara iväg till Visby. Allt gick bra och nu är det bara att vänta på beskedet om jag är frisk, som jag ju tror, eller om det är något elakt på gång.

Hur är det med er tjejer, ni går väl när ni blir kallade till de här hälsokontrollerna? Jag läste en artikel i DN i höstas, om att man anser att det är "en klassfråga vem som får mammografi". En undersökning från Cancerfonden slår larm om ojämlikhet i vård av kvinnor: Låginkomsttagare och kvinnor födda utanför Sverige missar rätten till mammografi. På många håll i Sverige uteblir nästan var tredje kvinna från sin mammografi. Det är väldigt förvånande, tycker jag i alla fall, för har vi inte alla någon anhörig eller bekant som drabbats av den här cancern, som är den vanligaste cancerformen hos kvinnor.

Vad ni gör, tacka inte nej det den här möjligheten att förebygga svårare former av bröstcancer! I dag överlever 87,4 % av alla kvinnor i Sverige som insjuknar i den här cancersjukdomen, men det gäller att komma under behandling i tid och då är de här återkommande undersökningarna ett viktigt instrument.

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

Prenumerera      

Den här vackra vita amaryllisen får representera alla vackra julblommor, som nog börjar bli i behov av omplantering nu. Gruppen, som den här står i, har dock klarat sig förvånadsvärt bra.

Vita blommor - sorgeblommor - det är en annan aspekt på det här med vita blommor. Min vita amaryllis får vara en symbol för alla de vita sorgeblommor, som borde sänts till alla de som drabbats av kriget i Gaza. Medan vi har suttit här i godan ro och njutit av julen, har massor av oskyldiga män, kvinnor och barn sårats och dödats i det här kriget mellan Hamas och Israel. När och hur ska det kunna bli fred där?

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

Prenumerera      

Kan man lämna sitt bidrag till Torsdagsreflektion på en fredag? Jag gör det i alla fall, för igår orkade jag inte tänka till riktigt.

Vad vill jag berätta med den här bilden? Jo, jag gick och tänkte på hur viktigt det är att vi håller fast vid våra traditioner. I en värld som blir allt tuffare och hårdare blir det mer och mer viktigt att vi får känna trygghet i just de gamla traditionerna kring bland annat julhelgen och andra helger också förstås.

Den här bonaden sydde jag 1951, signaturen IS. står för Ingrid Svanborg, och när jag sydde den var jag 11 år. Den har suttit uppe varje jul sedan dess och utan den skulle det kännas väldigt konstigt. Och det är likadant med mammas gamla tomte och julbocken, som hängt med sedan jag var barn. Jag märker på mina egna barn, som nu är i 40-årsåldern, att de reagerar så fort jag ändrar på någonting. Allt ska vara exakt likadant och nya påhitt är inte alls uppskattade.

När man sedan ser på TV och läser i tidningen om alla bränder, som gjort människor hemlösa runtom i landet, kan jag inte låta bli att fundera över hur det skulle vara att förlora alla gamla saker som man tycker så mycket om. Grejor som är totalt värdelösa för andra, som inte har något försäkringsvärde, men är väldigt värdefulla för mig. Det måste kännas väldigt tomt och förfärligt ledsamt.

Det var min torsdagsreflektion för den här veckan. Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman

Prenumerera      

Snö och vinterväder är det som har präglat den här veckan på Gotland. Inställda skolbussturer, stängda skolor, stängda dagis och allmänt stora problem i trafiken har det varit. Och det är ju ett fenomen som ofta inträffar när den första snön faller och om den då kommer i samband med hård vind, blir det problem.

Igår började det emellertid att töa och i dag är den mesta snön borta. Var det här årets snö, enligt prognoser från norska och danska motsvarigheten till SMHI ska vi få en rekordvarm vinter??

Fler som är med i fotoutmaningen Torsdagsreflektion hittar du hos Trebarnsmamman

Prenumerera